Skip to content

“A comfort zone is a beautiful place, but nothing ever grows there.”

15 maj, 2011

54 km asfalt har nötts sista 2 veckorna med det längsta passet hittills igår. Jättejätte kul att ha kommit igång med löpträningen igen, har försökt några gånger under vintern men vaden eller knäet (eller vädret för den delen) har satt stopp varje gång. Att börja träna ute hör verkligen sommaren till, förr var det känslan av att äntligen gå ut på grus eller konstgräs efter inomhussäsongen och på senare år, efter knäskador och operationer och beskedet om att att aldrig någonsin mer kunna spela fotboll, har det handlat om att kunna dra ut på skogsvägar och motionsspår och bara springa.

Första två veckorna har känts bra den här gången (peppar peppar!), knäet har inte bråkat mer än vanligt (sånt som att det gör ont när jag går i trappor osv hör till vardagen) och till och med baksida lår som har varit svag ända sedan förra operationen då det togs senor därifrån har känts bra! Flåset är naturligtvis dåligt och målet som jag har satt upp känns lååångt borta. Men jag är på väg i alla fall!


Milen på 45 minuter om 10 veckor. Där har ni målet. Ungefär så långt utanför min komfortzon som man kan komma.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: